SAREK 2005
”F10 OC –pluton på Kungsledssträckan
KVIKKJOKK – SALTOLUOKTA.
18 augusti:
Solen sken från en klarblå himmel och det var ett riktigt underbart sommarväder. Normala människor, iklädda badkläder, packade picknickkorgen för en tur till stranden, men familjen Järkenstedt packade stora fjällryggsäcken och tog på de varma uniformsbyxorna. Och som en fin kröning packades fötterna in i ett par varma kängor…………
Alla utom Linnéa träffades på Halmstad central, och sen bar det av via Göteborg norrut. Efter en stund på Norrlandståget började det suga lite i magen och restaurangvagnen intogs. Mycket gott, och en fin grund till vår egna medhavda efterrätt – ostar, kex, frukt och till detta något gott att dricka…. Allt smakade mums, och stämningen och förväntningarna steg. Lisbeth passade på att sätta en stämpel på resan
- Spilla!! Först upptäckte hon att toppchampagneflaska läckte, och sen avslutade hon med att tvätta golvet i vin……
Vaknade i Umeå, och möttes av en blå himmel och gul sol. Verkade ju lovande! Lisbeth gick på jakt efter Linnéa som hoppat på vårt tåg mitt i natten. Nu var gänget samlat!! När vi bytt tåg i Boden måste detta firas. Sagt och gjort. Resterna från gårdagskvällen packades upp, och snart kunde vi höja kåsorna i en skål. Och sen var det spilldax igen. Denna gången var det jag som fick min på bordet glidande kåsa i knät. Gissa om det blev blött!! Men när vi var framme i Murjek var åtminstone 90 byxorna torra…….
Här fick vi en solig och het väntan på bussen som skulle ta oss till Kvikkjokk. Det blev ännu varmare på bussen, så den längre pausen i Jokkmokk satt fint. Här blev det stormning av Statoil för glassinköp!
Vi var framme i Kvikkjokk vid 18-tiden. Nu ville nog de flesta äta, men jag ville annorlunda. Här skulle turistas!! Det mest kända i Kvikkjokk är jokken Gamajokka med sina fina forsar. Givetvis skulle vi ut i forsen och titta. Ordentligt uppvaktade av mygg njöt vi av det mäktiga i att se allt vatten forsa fram i ett öronbedövande brus. Nere vid jokken hittade vi ett perfekt grillställe. Men innan dess ville färdledaren absolut dra med sig skocken till Kvikkjokks kyrka. En genuin fjällkyrka med lite samiska inslag både inuti och framförallt utanför.
Men efter två timmars rundvandring blev det äntligen matdax. Engångsgrillar tändes, potatissallad och grönsaker dukades fram, baren öppnade osv. Snart spred sig en ljuvlig doft av grillat kött , och myggen flydde från röken. En annan doft som kanske inte var så ljuvlig var odören från färdledaren. Förutom de vinindränkta byxorna, bättrades lukten på med en halv flaska vitlöksmarinad över vapenrocken…….. Tur det var nära till vattnet för avsköljning!…..
Men gott var det och trevligt hade vi. Och Lisbeth spillde lite här och där…..
Det var med stor glädje vi kunde inviga tre nya vandrare i vårt gäng
– Välkomna Anna, Siw Och Kristina!
Ackompanjerad av jokkens mäktiga brus hade jag en genomgång av vandringen – vad vi kunde vänta oss, och vilka krav jag hade på deltagarna. Det blev även en liten historisk genomgång över Kvikkjokk. Det hann faktiskt bli mörkt innan vi var tillbaka inne på fjällstationen….
Och regnet smattrade på rutan och vi var tillbaka på Nordkalottleden anno 2004……..
Klockan 0600 pep klockan, och det var dags att påbörja de så välkända ” morgonrutinerna för fjällvandrare”. Värma vatten, koka gröt, äta frukost, kontrollera packningen, fetta in skorna, göra en sista koll över dagsetappen på kartan, programmera in GPSn mm. Det sista vi gjorde var att tejpa fötterna och sen skulle det bära av kl 0800…… MEN nu blev det inte så. Linnéa blev dålig, och jag var generös och gav henne en timma extra att återhämta sig. Klockan 0915 stod vi uppställda i regnet för den obligatoriska gruppbilden ( Linnéa något blek om nosen..) och sen bar det av.
Vi började gå på en mindre körväg, så etappen verkade ju lätt. Men snart vek det av en skogsstig som ledde oss uppåt i den täta skogen. Snart var vi rejält blöta av regn men framförallt av svett. Det gick uppför, och lite till uppför och uppför och….. Som tur var slutade det snart regna och regnkläderna kunde packas ner! Nu passade vi även på att ta en liten förmiddagsfika. Att kaffe alltid smakar så gott utomhus! Iklädda torra skjortor vandrade vi vidare, ivrigt uppvaktade av myggen. Efter att ha passerat en förfallen rastkoja började solen skina, och det var bara tre km kvar till den planerade lunchplatsen. Efter att ha snubblat nerför en brant och stenig nerförsbacke såg vi sjön Stuor Dáhta nere på vänster sida. Vi hittade en kanonfin rastplats nere vid sjön, och snart puttrade det i alla Trangia köken. Efter den regniga inledningen var det jätteskönt att ligga och värma sig i solgasset, och de blöta kläderna torkade snabbt där de hängde på buskar grenar mm. Tyvärr låg inte sjön spegelblank, för då hade vi sett den snöklädda fjällkedjan Vállavárre spegla sig i sjön. Men det var fint ändå! Efter en dryg timma beordrades packning på. Lyckan att gå på ett relativt slätt underlag med lite utsikt försvann snart när vi åter vandrade in i en skog. Men jag upplevde det inte lika stenigt och jobbigt som när Fredrik och jag gick sträckan 2000. Några vilda djur såg vi inte, bara resterna av dem. Efter en stunds diskussion vid en hög med spillning slogs det fast att det förmodligen var en järv som var skyldig.
Det var onekligen en lite annorlunda känsla i att gå längst bak i år och ha Linnéa som släpade efter, men det var förmodligen en nyttig vandring för henne. Kanske en liten ” aha-upplevelse!
Plötsligt såg vi stugan ute på en liten udde i sjön Sjábtkavarre. Vi hade tur och fick ena halvan av stugan för oss själva. Snabbt byttes det kläder, stretchades och tvättvatten värmdes för de som inte ville njuta av ett uppfriskande dopp. Och det var verkligen uppfiskande. Men efter den kalla avrivningen smakade middagen underbart. Synd bara att jag lyckades krydda vår delikata vildmarksgryta lite för mycket…..
Till kvällsfikat höll jag en liten genomgång om morgondagens etapp, som skulle erbjuda en rejäl stigning i början, en underbar fjällhedsvandring på fjällkanten, en lång och seg vandring i urskog och sist men inte minst en härlig motorbåtsfärd över till Aktse. Men tanken på att vi kanske inte skulle hinna fram till 1730 när den ordinarie båttransporten gick fanns hela tiden i mitt bakhuvud. Så det blev en liten varning för att vi måste ro, men jag fick en känsla av att ingen riktigt trodde på mig…….. Men för att vara på den säkra sidan beordrade jag en relativt tidig avmarschtid – 0700. I värsta fall fick vi väl slå läger i rastkojan på denna sidan sjön…..
Lugnet la sig snabbt i stugan, och snart hade de flesta förenat sig med Linnéa i snarkandet.
Vaknade vid femtiden och möttes av en underbar syn när jag kom ut. Dimmorna höll precis på att lätta över sjön, och hela omvärlden speglade sig trolskt i sjön. Snabbt fram med kameran!
Nu kom vi inte iväg kl 0700, utan först 0723… En miss som visade sig bli svettig för somliga i slutet av dygnet…….
Dagsetappen började med att Linnéa stod för årets prestation. HUR kan man bara dratta i en bäck som bara är två meter bred och inte djup?? Dessutom fanns det stora rejäla, ej hala, stenar att gå på??????? Men hon såg väl att jag stod med kameran framme, så allt för att komma med på bild!….. Korten blev i alla fall bra! Därefter fortsatte vi, sex st torra och en blöt Linnéa, vår skogspromenad. Skogen var dock inte så tät här, och träden var bitvis större. Snart började vi känna av stigningen, det gick sakta uppför. Trots den tidiga timman, började det bli rejält varmt. Vi passerade ett par broar, och nu gick det upp för mig vad Siw menat när hon sa att hon var höjdrädd. Mycket sammanbiten tog hon sig över, och det var bara den sista som jag behövde räcka henne en hjälpande hand.
MYCKET STRONGT GJORT!!!!!!!
Vi passerade snart in i Sareks nationalpark, och därefter började den verkliga stigningen. När vi passerat över en liten jokk smakade det iskalla vattnet underbart. Vattenflaskor fylldes med denna ljuvliga dryck. Snart lämnade vi den stora granskogen bakom – under- oss, och kom in i en finare lövvegetation. Tyvärr var det lite för tidigt för de fina höstfärgerna, men utsikten blev bara bättre o bättre. Framför oss tornade den höga toppen, som var slutet av fjället Favjonajve. Skulle vi verkligen släpa oss upp hela vägen dit?? Bäst att fika lite först i den härliga förmiddagssolen. Med facit i handen blev det nog en lite för lång paus, men jag visste ju hur krävande de här
Jodå , vi kom upp för den sista branten, och fick äntligen beträda riktig fjällmark. Dvs. blockterräng……. Och nu bröts den sköna fjälltystnaden av mobiltelefonernas tutande. Det gällde ju att skicka sms medan det fanns täckning. Utsikten över sjön Tjaktjajaure var magnifik, och snart var den jobbiga stigningen glömd. Nu vandrade vi glatt vidare på härlig fjällhed med sjön nedanför oss. Till Siws stora lycka fanns det även en bro till att passera på den här höjden!
Lagom till lunchdax var vi framme vid raststugan Rittak. Tyvärr ligger stugan lite inne i vegetationen, så vi fick ingen utsikt medan vi åt. Men det rinnande vattnet hade högre prioritet än utsikten.
Nu började Linnéa piggna till ( eller så ville hon minska vikten i ryggsäcken…) för vips så hade hon dukat fram kex med ost, och till detta varsin centiliter skumpa. Gott – gotti gott gott!!
En dryg timma ( återigen för länge…) låg vi och gottade oss i gräset och njöt av orientalisk kycklinggryta mm.
Lite orolig började jag bli när jag tittade på klockan. Vi hade tagit fem timmar på oss att vandra sju kilometer……och vi hade 13 kvar att gå, och det helst på 4 timmar….. Den mentala förberedelsen på roddbåtar började nu i mitt huvud.
Framför oss hade vi ytterligare en liten stigning upp på fjället Rittak. Väl uppe öppnade sig Sareks fjällvärld på vänster sida. Nu blev det en ny längre paus, för nu skulle här fotas. Givetvis måste jag ha en gruppbild…… Resultatet blev bilden som pryder bildspels- CDn. Framför oss hade vi en magnifik utsikt över den närmaste milen fram till båtlänningen. Det såg absolut inte farligt ut, men jag kom med fasa ihåg hur seg jag tyckte sträckan var förra gången….
Jodå, minnet var kristallklart. Vi gick och gick och kom aldrig ut ur urskogen. En väldigt vacker och spännande skog, men med alla myggen som sällskap kändes sträckan oliiidligt låååång. Tempot blev därefter, och nu hade planeringen för roddturen redan börjat ta fart i mitt huvud. Hoppas att turen skulle vara med oss och att det skulle ligga två båtar på vår sida….
När det återstod ca
Vi var framme vid sjön Laitaure 1830, dvs en timme för sent….. Men förra gången hade Fredde o jag tur, och fick åka båt trots att det inte skulle gå någon. Jag gick snabbt ut på bryggan och hissade ” kom o hämta oss flaggan”, men förhoppningen var inte stor. Var fanns roddbåtarna???
Givetvis fanns det bara en båt på vår sida, så det dröjde inte länge innan Kristina frågade om jag var medveten om att vi måste ro tre gånger , dvs
Det var bara att känna sitt färdledaransvar ( tur man fått lära sig att ro!), spotta i nävarna och lasta i för första överskeppningen.
Försökspersonerna blev förutom mig själv, Kristina( som skulle få äran att ta en av de andra båtarna tillbaka) Anna och Linnéa. Bara efter ett par meters roende var rejält irriterad på båten. Att sätta ut båtar som inte har rejäla årtullar utan bara ett rep som ska hålla åran, och dessutom trasiga åror är oansvarigt!!!! Att säga att vi (jag) rodde slalom över sjön är en klar underdrift. Det blev några stora ärevarv ibland. När strömmarna tog båten var det hopplöst att hålla den på rätt spår. Mitt i allt började Linnéa att skratta när hon kom att tänka på sin mamma som var orolig för båtturerna. – ” Nu skulle mamma se mig”!….Tanken var att Kristina och jag skulle bytts av vid årorna efter halva sträckan, men det var så vingligt i båten med alla ryggsäckarna så vi släppte snabbt den tanken! Men det var en oerhört vacker överfärd med solen som sken över Sarek, och nu visade sig Skirfeklippan från sin mäktiga sida. - --stupet rakt ner i Rapadalen. Efter 1,5 timmas slitande med årorna lyckades jag äntligen styra båten i hamn på Aktsesidan. Anna o Linnéa hoppade ur, och Kristina och jag bytte båtar till de två som låg på denna sidan. De hade i alla fall riktiga årtullar!
Det gick betydligt fortare att ro tillbaka, även om det strulade lite för Kristina. Ena årtullen lossnade……… Men vi fick uppleva en magnifik solnedgång över Sarek. Vi stannade upp och njöt en stund. Det här med att ro kanske inte var så dumt i alla fall…..
När vi kom tillbaka möttes vi av Siw, Lisbeth och Katarina som bjöd på varm soppa inne i raststugan. De hade inrett och befäst och tänt brasa mm. Tydligen trodde de att vi skulle överge dem och inte komma och hämta dem. Hur kunde de få för sig något sådant?????? Stärkta av varm dryck o soppa lastade vi en av båtarna för den sista överfärden. Det hade börjat bli mörkt, men som tur var, var det fortfarande lugnt. Fem personer och fyra ryggsäckar tyngde ner båten ganska bra….. Nu startade åter en slalomfärd över sjön i månens sken. Stackars Siw försökte få oss andra fyra att ro i takt genom att räkna, men ……. Inte blev det bättre av att det började blåsa upp mitt på sjön. Ännu en gång började jag fundera på hur jag skulle förklara för stilchef Nygren hur det gick till när hans lottor hamnade i vatten i fjället – denna gång genom att kapsejsa i Sarek…..
Nu slapp jag detta för vi kom lyckligt och väl över till andra sidan, och då var klockan över 2300. Som tur var stod Anna nere vid bryggan och blinkade med sin infraröda signal från kameran. Snacka om bra fyr!!!
Att nu alla flytvästarna låg på Aktsesidan var ett problem som jag inte kände för att lösa. Räknade kallt med att någon på denna sidan skulle ro över morgonen därpå…..
Väl framme vid Aktsestugan möttes vi av en varm stuga, där tjejerna hade tänt en härlig brasa. Det blev en snabbfika i köket, och Lisbeth bjöd på en liten slurk Calvados. Hade svårt att bestämma om det var benen som var tröttast eller om det var armmusklerna. Men det skulle nog visa sig morgonen därpå.
22 augusti:
Det var armmusklerna…..
VILODAG. ….och detta brukar, om man åker med Evas Reseservice, betyda topptur med minst en mils vandring…. Idag var det Skierfeklippan , 1179möh ,som skulle bestigas. Kvällen innan var det flera som sa att de inte skulle vandra med, men vid avmarsch var det bara Siw som skulle nyttja dagen till vad den var tänkt till . vila. Vädret var perfekt för en topptur, sol, blå himmel och en liten lätt bris. Men först var det stortvätt på programmet!
Första etappen, som är den jobbigaste, är stigningen på Kungsleden den första timman. Väl framme vid ”vägskälet” började en behaglig topptur. Faktum är att detta var den i särklass snällaste och skönaste toppbestigningar jag gjort. Hela tiden hade vi en härlig utsikt över Laitaure ,som vi gick parallellt med, och sedan en mäktig vy in över Sarek. Vi var livligt uppvaktade av renar, som nyfiket följde oss. När vi var
Väl uppe på toppen var det bara att njuta. Hela Rapadalen låg som ett lapptäcke under oss med Sareks häftiga toppar i bakgrunden. Maffigt!
Kamerorna gick varma, och ett antal bilder togs. Motiv där vi satt med benen dinglandes över kanten varvades med mer försiktiga ”åla fram till kanten och försiktigt titta rakt ner” foton. Toppchampagnen öppnades och vi satt och bara njöt. Som tur var började det torna upp sig oväder över Sarek, för annars hade vi säkert suttit kvar än i dag.
Det är första gången jag försökt gå ifrån ett oväder som anfaller bakifrån. Vi lyckades nästan med detta, men framme vid vägskälet kom regnet ikapp oss.
Nere vid Aktse blev det en uppfriskande dusch i deras häftiga duschanläggning. Det iskalla fjällbäcksvattnet rakt ner i ”duschkabinen”. Det blev nästan istappar i håret! Förstår de som avstod hårtvätten och fegade med att värma vatten i stugan…..
Siw, som haft en lugn och skön dag på sluttningen ner mot Laitaure, hade köpt fisk och bröd hos Lähntas. Röding, mjukt bröd o potatismos smakade mums. Och till förrätt bjöd Linnéa på en liten sillbit med lökblandning, medan Kristina o jag stod för chokladpuddingen till efterrätt. Rena lyxmåltiden!
23augusti:
Vaknade av att regnet smattrade på rutan. Utanför var det grått och blött. Tur att vi inte skulle gå så långt!
Nu kunde vi ju den första etappen, uppförsbacken vi gått dagen innan. Väl uppe vid vägskalet blev det en kortare paus, men mygg och knott fick oss snart på andra tankar. I skydd av en stor sten blev det fm fika, och då slutade det regna. Det var en härlig syn att se tillbaka ner över sjön och Rapadalen, och se regnmolnen och dimmorna jaga varandra. Toppen av Skirfeklippan såg vi inte alls, och ibland inget av klippan. Men säg den glädje som varar. De blöta molnen kom snart fram till oss igen, och regnbyxor och jacka åkte på. Väl uppe väntade ett par kilometers skön fjällhedsvandring tillsammans med en renflock.
Jag tror alla blev lite förvånad när vi kom fram till nerförsbacken, och jag pekade ut Sitojaure för dem, samtidigt som de fick veta att det bara var fem kilometer kvar att gå. Mitt förslag om att hoppa över lunchen i regnvädret och satsa på en förstärkt eftermiddagsfika i Sitojaurestugan togs väl emot. Dock blev alla lite misstänkta när jag började prata om båtresan dit…. –”Vi skall väl inte behöva ro igen….”
De måste varit missnöjda med (sjö)kapten Järkenstedts båtinsats???
Nu kom vi lyckligt och väl över Sitojaure i motorbåt, säkert körd av stugvärden! Skönt att vi var framme så tidigt, för vi hann och hänga våra saker på tork, fika mm innan den stora invasionen kom. Dessutom hann jag beställa hans sista rödingar och få hans fru att starta bakugnen. Lite allmänt småpyssel sysselsatte oss under resten av eftermiddagen, skorengörning- infettning, vedhuggning ( Kristina och jag hade jätteroligt tillsammans med vedklyven Claes!), korsordslösning mm. Samtidigt tilltog ovädret ute, och regnet och blåsten ökade markant. Skönt att inte tälta! Men det tyckte nog även tältarna, för alla drogs inomhus och för första gången på sommaren var stugan full! Efter ytterligare en delikat middag på röding och bröd blev det en tidig kväll.
24 augusti:
Låg vaken stora delar av natten och lyssnade på stormen utanför. Det var så det skakade i hela stugan! Kvart över fyra var det dags att stiga upp. Och idag var det Kristina som meddelade att hon inte mådde bra. Ont i halsen o feber… Men dopad med Lisbeths
C-vitaminer i överdos gick det bra! Eftersom vi hade
När vi närmade oss Salto började vi mötas av lite höstfärger på marken. Dessutom hade vi turen att få en fin blick in mot Sarek. Som på beställning öppnade sig molnen och vi fick en kort skymt av drottningen – AKKA. Men det var ingen som nappade på mitt förslag om en liten avstickare upp på toppen av Luleb Kirkau. I sluttningen ner mot Salto, med bara drygt två km kvar, fick Linnéa hjärnblödning på oss andra som absolut ville pausa och dricka kaffe. Men det var nog den godaste kaffestunden på hela vandringen. Solen gassade, sjön Langas låg blå nedanför oss, utsikten västerut över Sourvadammen och Sarek o Stora Sjöfallet var kanon. Tom Linnéa fick erkänna att det inte var så dumt. Som avslutning på rasten delade jag ut soldatprovsmärken till alla för bedriften. En mycket fin inramning till ”ceremonin”!
Framme vid Saltoluokta fjällstation hade vi tur att få sexbäddsrummet i huvudbyggnaden. Vi skulle bara få vänta lite, för de skulle ”slänga ut” killen som bodde där till ett annat rum. Vi var mycket tacksamma! Väntan tillbringade vi med att njuta av dusch och bastu. Linnéa tyckte att golvet var smutsigt, och bestämde sig för att skura det i öl….. Salto har nog den absolut finaste bastuutsikten man kan få i fjällvärlden
(förlåt Blåhammaren men det är subjektivt!). Skönt var det i alla fall.
Är man på Salto så måste man avnjuta deras berömda kök. Det fick alltså bli en tre rätters middag, bestående av lappländska specialiteter som ren o röding med en god efterrätt.
TACK SNÄLLA NI FÖR DET FINA ARMBANDET.
BLIDDE JÄTTEGLAD!!!!
Kvällen avslutades med att Lisbeth praktiserade zonterapi. Det gör ont i örat!!!! Dock blev det inga blåmärken den här gången!
För Lisbeth återstod nog den mest spännande delen av dagen. Skulle hon lyckas ta sig levande upp i överslafen som var otroligt högt upp???
25 augusti:
Jodå, hon kom både upp och ner, men inte utan ett visst besvär! Efter en god frukost i matsalen, väntade vykortsskrivande och sen en sightseeingtur till den berömda kyrkkåtan. En otroligt fin kåta, och att den är en populärt bröllops plats är inte svårt att förstå. Full av samiska inslag och väldigt rogivande.
Resten av förmiddagen ägnades åt gruppfoton ( tog säkert en halvtimme innan jag var nöjd..) och små turer i närområdet. Vädret var grått o disigt med regnet hängandes i luften, så utsikten över Stora Lule vatten var minimal.
Kl 1210 gick båten Langas med kurs mot Kebnats och den väntande bussen som skulle ta oss till Gällivare. Under bussturen upptäckte vi att vintern närmade sig, för de hade precis satt ut snöpinnarna i vägrenen.
I Gällivare var vi effektiva och hann med att handla inför hemresan
( både mat o dryck), och dessutom hann vi med att pressa ner en hamburgare.
Linnéa skulle med samma tåg som vi ner till Stockholm, så för första gången fick vi en gemensam avslutande kväll på tåget. Efter att Anna o Siw slitit sina huvuden med att räkna ut vad alla var skyldiga alla, och vi skyfflat pengar fram och tillbaka var det gott med lite ost o kex. Och vad Lisbeth gjorde kan ni säkert lista ut……… och hon gjorde det rejält! Bildbevis finns!!! ( på fläckar o allt!) Men vi hade trevligt, och planer inför nästa års vandring började redan ta form i mitt huvud….
Kebnekaise – here we come! Ett oförglömligt telefonsamtal ringdes till Janne, och Linnéa har fått lära sig vad videosamtal är…. Han fick i alla fall en rolig kväll. Behöver nog inte förklara för honom någon längre stund, hur det är att vandra med det här gänget…… Tror han är avundsjuk och gärna hade varit med….
Av någon anledning blev det en tidigare kväll nu på hemresan än när vi åkte upp.
26augusti:
Vinkade farväl av Linnéa på Stockholms central, och önskade henne lycka till må tjejmilen. Men det dröjde inte länge innan hon ringde och bad oss ta hand om hennes stav som hon glömt på tåget..
Reseskildringen är en subjektiv upplevelse, sedd ur en färdledande kaptens ögon.
Eva Järkenstedt. Evas Reseservice